Min praktikplats
Jag har kollat mina senaste inlägg och har inte kunnat se att jag skrivit var jag ska vara på praktiken. Jag har i och för sig knappt skrivit på ett tag men ändå.
Det är så att jag ska vara på sjukhuset mellan vecka 14-18 och göra praktik på avdelning 1 och HIA (hjärtintensiven) och jag har delade känslor inför detta. Just hjärt- kärlsjukdomar är ett känsligt ämne för mig. Jag vet inte vilka ni är som läser så ni kanske redan känner till allt detta för ni känner mig? Ingen aning men jag förklarar i alla fall.
För 9 år sen satt jag i skolan, jag gick i 9an och hade lektion. Det ringer dolt nummer 3 gånger och jag svarade aldrig på dolt nummer då, jag både ångrar det men ändå inte. När skolan slutar så skriver mamma att hon ska hämta oss, fast det var pappas vecka. När vi kommer hem till mamma berättar hon att pappa var i Karlskrona (tror jag det var) och att han hade fått en hjärtinfarkt. Tror hela världen rasade då. Jag var livrädd för om man kollar på TV hur en hjärtinfarkt framställs så dör ALLA av det. Vi var bara 15 år och var ledsna och så rädda för att förlora pappa. När han ringde första gången från sjukhuset klarade My inte av att prata med honom så det fick jag göra. Vi hälsade på honom ett par gånger när han sen hade flyttats till Växjö. Det var en lättnad att se honom men samtidigt hemskt, det var helt fel miljö, han ska ju vara hemma, och hans mage var full med blåmärken av all provtagning. Jag är glad att han faktistk tog sig till VC den dagen för jag vet vad han tycker om att gå till läkaren. Det var en hemsk period som jag fortfarande inte bearbetat, blir fortfarande ledsen när jag tänker på det. Pappa var då 50 år.
För 2.5 år sen fick jag ett SMS av mamma morgonen den 22 september, hennes kusin hade gått bort. Fattade ingenting. Han som varit pigg, jobbat som brandman och varit igång fysiskt osv. Han hade gått bort i sömnen, en hjärtinfarkt i sin dotters säng. Han "såg" inte ut som en som skulle kunna drabbas av en hjärtinfarkt, han uppfyllde inte kraven om vi kan säga så. Han verkade inte haft några direkta symtom på att det skulle komma heller, det känns som det kom väldigt plötsligt. Hemskt och man tänkte på barnen som då var 20, 23 och 26 år. Alldeles för unga för att förlora sin älskade pappa. Detta chockade alla, han var ju så pigg. Jag kände honom inte men folk i min närhet och släkten kände ju honom. Det kom runt 300 personen på hans begravning om jag minns rätt, hade velat vara där men jag var höggravid med Ellie då så jag vågade faktiskt inte. Men den var väldigt fin har jag hört och jag får en klump i magen och halsen när jag hör det. 2 dagar innnan han dog så träffade jag hans ena dotter, tänk om man hade vetat vad som skulle hända om 2 dagar. Vi är nog alla tacksamma att det var i sömnen så han slapp lida eller så. Han blev 52 år.
I december förra året var jag hos pappa. Han sa att han hade pratat lite med min morbror som inte mådde så bra, han trodde han kanske hade åkt på magsjukan. Vi tänkte inte så mycket på det förens mamma ringer mig senare på kvällen. Detta var en onsdag, på lucia om jag inte minns fel. När hon ringer säger hon att vi inte behöver tänka på om det var magsjuka han hade fått, han var nämligen i Karlskrona och hade fått en hjärtinfarkt. Chock och ännu en gång rasade världen mer eller mindre. Vi visste inte så mycket just då. Dagen efter var jag i skolan för vi hade avslutning. Sen åkte jag hem till Jessica och var där, när min kusin ringde och berättade att läkarna hade hittat ett hål i hans hjärta och han var tvungen att tas till Lund för en operation, annars skulle han dö. Då bröt jag ihop och ringde My och mamma som inte visste något. Åkte sen till min mormor där hon och en kusin var. Skönt att sitta med dom. På kvällen hade Ellie gympauppvsining och vi gick dit, Jag Jocke, My och mamma, men även min mormor, kusin och moster för en annan kusin skulle också vara med.
När uppvisnigen är slut följer dom med hem till mig för att se lägenheten innan vi flyttar. Då ringer min moster eller om det var kusin (min morbrors dotter) och sa att operationen var färdig men att det var 50/50 om han skulle överleva och skulle även hållas nersövd i 3 dygn. Tror vi bröt ihop allihopa, skulle han dö? Det blir långdraget om jag ska skriva allt men han återhämtade sig otroligt bra och den 22 blev han skickad till Växjö och den 23 blev han utskriven och fick komma hem. Från att han "skulle" dö till han fick komma hem tog drygt 1 vecka. Jag anser att det gick för fort för han såg inte pigg ut men nu har han äntligen börjar likna sig själv, även om han har det jobbigt. Detta har tagit på hela släkten men det var samtidigt fint att se alla gå ihop så. Vi träffades hos mormor den torsdagkvällen och där var mina kusiner/hans barn. Att se deras sorg gjorde att man bröt ihop lite igen. På ett sätt kunde jag ju känna med dom i och med pappa men vi hade ju tur att det gick så bra som det gjorde, även om pappa inte alltid är pigg idag heller. Men det tar tid att bli bra igen, det gör det. Och det vet jag bättre nu när jag läst om det i skolan.
Julkänslan försvan i och med detta, herregud vi ville ju bara att han skulle bli bra! Att sen se han sitta i soffan på julafton var nog vad alla behövde, även om han inte såg pigg ut. Han var 57 år (har jag för mig).
Det som är gemensamt för alla är att dom varit män, men det jag tycker varit värst är att alla varit för unga för detta. Pappa yngst men mammas kusin som faktistk dog av det endast 52 år. Det är jätte jobbigt att tänka på och jag tror inte man fattar hur det verkligen känns om man inte är där själv. Jocke fick följa oss nu när det hände min morbror men han sa själv att han inte ens kan föreställa sig vad vi gick igenom. Eftersom jag inte bearbetat pappas hjärtinfarkt så tog jag min morbrors extra hårt tror jag.
Med detta vill jag bara ge en klarare bild av varför hjärtavdelningen är känsligt för mig. Jag är rädd att det ska komma in någon jag känner eller att någon faktiskt går bort på avdelningen, även om det är mest rehab där om jag förstått andra rätt. Jag ska prata med dom där och förklara min situation men jag hoppas allt ska gå bra! Men som sagt, det är känsligt men det ska bli spännande. Jag har även inte bearbetat min morbror men det är inte så längesen det hände så man får nog ge det tid. Tanken på hur alla var då gör mig fortfarande ledsen.
xoxo linda