Dåligt samvete

Något som stör mig väldigt mycket är när man verkligen får känslan att man inte räcker till. Det händer ofta här hemma att jag hjälper till, jag gör det nästan ALLTID när någon ber om det. Men när man väl säger nej så blir det ett jävla liv och till sist får man dåligt samvete så man hjälper till ändå. Och det tycker jag är FEL! Men dom lär ju sig att det funkar att göra så.

Exempel: Idag har jag haft ont i huvudet hela dagen så jag ville inte gå ut, men My erbjöd sig. Då personen i fråga in lyssnade riktigt så får båda skit för att vi aldrig hjälper till. Och detta är inte enda gången.

Om jag mår dåligt och inte vill/orkar så tycker jag att man ska acceptera det, för om någon i familjen mår dåligt så accepterar jag det och ber inte om hjälp eller jobbiga saker, jag hjälper till istället för jag hoppas att jag får det tillbaka då. Men när jag mår dåligt är det massa gap hela tiden och om jag inte orkar hjälpa till, jaa då blir det samma sak igen, att man aldrig hjälper till och sånt.

Jag blir arg bara jag tänker på det. Det är så svårt att förklara hur det är och känns. Missförstå inte, jag älskar min familj, men ibland får det fan räcka!!! Varför kan man inte bara uppskatta alla gånger jag faktiskt hjälper till, för det händer ofta och jag klagar inte! Jag gör vissa saker frivilligt men det är ju bortglömt, istället är det dom enstaka gångerna som jag faktiskt säger nej som man tänker på och förstorar upp. Jag menar inte att det är synd om mig, jag mår fortfarande dåligt varje dag men eftersom jag inte pratar om det så tror dom att det är borta, jag bara väljer att inte prata om det. Men jag gör saker trotts att jag mår dåligt hela tiden, men ibland blir det bara för mycket och jag orkar inte. Ge mig lite space då och låt mig vara så jag har en channs att bli lite bättre.

Att man känner att man inte alltid räcker till hemma, det är inte rätt. Hemma ska vara en plats där man mår bra, men jag känner inte att jag gör det hela tiden. Man uppskattas inte för det man gör, utan får skit för det man inte gör. Fan inte konstigt att man sätter mer press på sig själv, stället högre krav och att självförtroendet är på bottnen, jag har ju inget stället där jag känner mig bra och kan vara den jag vill. Joo 1 ställe, men var det är kan jag inte säga.

Nu ska jag inte överdriva, men om jag aldrig får säga nej, hur blir det längre fram i livet då? Att jag kommer bli rädd för att säga nej och går med på allt, jag vet ju inte vad som händer sen man har jag otur hamnar jag i någon obehaglig och kanske kriminell situation, där jag helt enkelt låter det fortsätta eftersom jag är för rädd för att säga nej. Jag vet att detta var en överdrift, men man vet ju aldrig.

Har säkert upprepat mig flera gånger och ni kommer väl tycka att jag är jätte löjlig, men det är såhär jag känner just nu och har gjort flera gånger förut. Och jag vet att jag inte har skrivit allt som jag egentligen vill, men det är så svårt att få fram i ord. Tycker det är svårt att beskriva känslor.

xoxo linda