Flyr hemmet!

När jag bråkar med någon hemma, i alla fall mamma och pappa, så kan jag bli irriterad, skit förbannad eller gapig. Jag samlar på mig massa skit som jag stör mig på och så kommer allt på en gång, sen vill jag fly. Jag vill inte vara hemma längre, behöver komma bort från det som gör mig så arg så jag kan lugna ner mig. När jag blir så förbannad så kan jag bli så arg att jag lipar, skriker och lipar, bra kombo va?
Jag vet att det är fel att fly från sina problem, jag borde reda ut detta i lugn och ro men det går inte alltid. Till sist orkar man helt enkelt inte mer och då kan man inte hejda sig. Det är en slags psykiskt "sjukdom" skulle jag vilja kalla det, när man har ett "flyktbeteende".
 
Ikväll kommer jag faktiskt fly, alla andra gånger har jag bara bytt rum. En gång tog jag bussen till Växjö för att lugna ner mig. Rickard är påväg för att hämta mig för jag sover där inatt. Som sagt, vet att det är fel men nu vill jag bara bort. Mitt i all denna skir blir jag ändå så lycklig över att man har en sån fin pojkvän, som kör hit för att hämta mig och sen åka tillbaka, när det är så sent och vi är hemma efter midnatt. Känns fel att han ska behöva göra detta, men har inte tvingat honom. Har inte ens vänner som skulle kunna ställa upp och göra sånt, det är jag säker på. Nu har i och för sig ingen jag umgås med körkort, men jag skulle gissa på att de flesta inte skulle gjort det.
 
Måste försöka äta något men jag vet inte vad, har ingen som helst matlust. Inte så konstigt. Men ett knäckebröd kanske ska gå ner. Tror man blir lite såhär "psykisk" när man delvis mår dåligt (magen), men även för att man är stressad (känns som man har för mycket att göra under en för kort tid, samt pressen på sig själv), och att jag sover för dåligt. Kroppen säger väl ifrån den med. Min moster som också har problem med magen förstår mig, hon sa att man blir så arg som person när man har ont i magen, och jag håller med helt. Det är så, har man ont och mår dåligt, klart man blir arg. Man blir förbannad och kan inte alltid styra sitt humör. Är som tur väl är ingen som flippar ur totalt, skriker så alla hör, kastar saker och slåss runt om kring mig.
Denna natten kommer inte bli bättre, hade sett fram emot sovmorgon imon, sover aldrig länge när jag sover med någon. Men det får jag ta igen på lördag och söndag.
 
xoxo linda

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0