Åldersnoja

Jag brukar säga att jag får min 40-års kris när jag fyller 20 (inte ens två månader kvar), jag har redan åldersnoja och det är ingen som tror mig.
Folk reagerar också starkt på att jag vill ha barn tidigt, hade jag själv fårt bedtämma så hade jag velat ha barn i år, jag tycker 20 känns som en bra ålder trots att det är väldigt ungt. I stort sett alla är emot detta och tycker att man förstör sitt liv och att jag måste ut och resa och uppleva saker, där delar vi inte riktigt samma åsikt. Men jag förstår.

Det finns i alla fall tre anledningar till att jag vill ha barn tidigt.
1: Jag har vuxit upp med barn hela livet då vi är en stor släkt. Det påverkar mig.
2: Jag vill inte känna att jag blir för gammal. Det är klart jag vill att det ska hålla livet ut med R, men om det skulle ta slut om några år och vi inte har något barn, då kommer jag kanske känna att det börjar bli för sent. Jag vill inte vara "gammal" när jag får mitt första barn för då minskar chanserna att skaffa ett syskon.
3: För snart 5 år sen hände det värsta i mitt liv, min pappa fick en hjärtinfarkt. Allt gick bra och så, men det gör att jag känner någon slags press eller så. Jag vill ha kvar honom i många år till, men jag går runt med en rädsla att han inte kommer få spendera speciellt mycket tid med sina barnbarn. Om jag har möjlighet att ändra på det så vill jag det, som t.ex. att bli mamma tidigt.

Och döden är något som skrämmer mig, vilket även bidrar till min noja. Jag vet att jag är ung men det kopplar liksom inte. Väldigt jobbig känsla. Vet inte någon kommer förstå mig bättre men en liten förklaring i alla fall om både åldern och barn.

xoxo linda

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0