Lisa

Hon var envis den lilla kissen, starkt hjärta trots rätt svag kropp. Nästan 2 timmar var vi hos veterinären, jag, mamma och Ellie. Många tårar fälldes, och många pussar och klappar gavs. Hon kröp in i buren och där låg hon tills det var slut, hade såå gärna velat ha henne i famnen för dels gjorde Göran det, men även för att hon inte skulle känna sig ensam. Men hon var alltid en katt som gosade på sina villkor, har egentligen aldrig velat bli buren, så på något vis var detta ändå hon. Göran var tvärtom. 

Så hon kröp in i buren och då hade jag alltid en hand på henne, så många klappar hon fick den dagen har hon nog aldrig fått på en dag tror jag. Så jag klappade henne hela tiden, pussade hennes lena huvud och kind mellan varven. Pälsen blev blöt av våra tårar. Men hon var inte ensam. Eftersom det tog tid lyssnade veterinären på hennes hjärta, ifall det hade stannat och jag inte märkt det bara. Men det slog så starkt, så starkt. Vi fick alla lyssna och jag lyssnade tills det slutade slå. Tyvärr klappade jag inte henne då men veterinären höll handen på henne för att hålla stetoskopet på plats, så hon fick närhet in i det sista ändå. 

Det är fortfarande ledsamt att tänka på, och även ledsamt att höra hjärtat stanna. Aldrig gjort det innan och det kändes lite grymt också. När det väl var slut blev det dom sista klapparna och pussarna innan vi lämnade henne där. Haft dåligt samvete för vi inte tog med oss Göran hem, så för jag ändå skulle känna att det är "rättvist" valde vi att inte ta med Lisa heller. Dom är kremerade och spridda på samma djurkyrkogård så dom får vara ihop där istället, det känns åtminstone bättre. Det var dessutom Görans namnsdag, fint på något vis.

19 år med Lisa fick vi, även det kändes inte tillräckligt. Tills vi ses igen, sov i ro älskade lille katt ❤️ 

xoxo linda