Psykiskt

Jag tänkte på en sak när jag satt i bilen påväg till mormor tror jag det var.

Jag är så rädd för nästan allt och nu ska jag förklara vad jag tror att det kan vara:
Jag har inte skrivit detta förr tror jag, men natten till 6 april 2010 så lanade jag med 15 andra i en lokal. Under natten blev vi rånade med hot och sånt. Samma dag fast på förmiddagen var det träff på min skola med alla "offer" och senare på eftermiddagen så skulle vi alla till polisen och förhöras.  
Det var rättegång 10-12 maj och allt gick väl bra och så. Vi kände till alla 4 som gjorde det och två av dom går på min skola.
Under själva rånet så visste jag inte vilka dom var, hade mina misstankar mot en person och det visade sig vara rätt. Men rädslan som jag hade då, är fortfarande kvar. Jag tror att jag har förstörts psykiskt p.g.a det.

Jag är rädd för alla former av kriminalitet och det har bara blivit värre sen den dagen. Jag är rädd varje kväll när det blir mörkt. Visst, alla har fått sitt straff och sånt och jag tror att någon av dom inte ens bor kvar här. Men den natten, den tiden dom var där och höll på, det kändes som en evighet, även om dom kanske inte ens var där i 10 minuter. Men man var så maktlös, vi kunde inte göra något med rädslan för att faktiskt få den där kniven i oss. Bara sitta där och vänta, låta dom göra det dom hade tänkt och sen får vi ta det som det kommer.

Visst, jag blev inte av med något, mer än min självkänsla och värdighet (?). Pengar fick jag, men inga pengar kan få tillbaka MIG hur JAG var DÅ. Inga pnegar kan få mig att må bra, det är inte ens som "ett plåster på såren", det gör nästan det hela värre. Att dom kan tro att pengar kan få mig att glömma det som hänt och att det räcker? Min självkänsla kan man inte mäta i pengar, det är något jag förlorat och inget man kan köpa tillbaka, precis som min respekt för dom personerna som gjorde det. Att en av dom till och med vågade göra det en gång till, i år på den festen. Att veta vem man tar det av, att gå i samma klass som den man tar det av, då är man fan inte normal. Jag har ingen som helst respekt alls för honom och han är fan inte värd mer än en påse skit!  
 
Jag ser nog ut att må bra, förutom det med magen, men allt är bara en falsk fasad. Psyket, självkänslan, respekten för andra och mig själv, det är borta! Jag mår inte bra och det kan jag inte göra något åt.

xoxo linda

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0