Bebismys

Ligger i sängen och har sovit med lillan, hon sover ännu, vaknade för att äta men somnade om på brösten efter. Även om det ibland är jobbigt när hon skriker och helst inte vill va själv så finns det inget bättre, hon är det bästa jag vet och att mysa med henne, se henne le och skratta och att många gånger vara anledningen till att hon gör det, underbart! ♡ 

Jag har alltid sagt att jag vill ha minst 2 barn och som tvilling vet jag hur kul och viktigt det är med syskon; särskilt i nära ålder. Alltså vill jag inte att det tar allt för lång tid innan nästa unge kommer, även om jag inte förstår hur jag ska kunna älska någon mer än Ellie, finns det plats för fler känslor? Jag är ett kontrollfreak och har alltså en plan, sen får vi se om det funkar. 

Tanken är att försöka igen runt juni/juli i år och då kommer det skilja minst 1.5 år på barnen vilket jag ändå tycker verkar lagom. Absolut inte tidigare! Sen får vi se hur det går, det som alla inte vet är att jag fick ett missfall innan Ellie blev till. Ber om ursäkt till pappa som antagligen får veta det via bloggen, men i vissa fall är det svårt att säga det öga mot öga. 
Detta gör att jag är mer orolig och tar inte en graviditet för givet även om det gick otroligt lätt båda gångerna. Jag är inte troende men jag håller med dom som säger att en graviditet och barn är en välsignelse. 

Jag mådde otroligt dåligt av missfallet både psykiskt och fysiskt, både under och efter. Jag fick det i december 2014 och var i vecka 7 (6+3 tror jag) och mådde dåligt ca 2 dagar innan blödningen som sen kom på McDonalds julfest. Hade så ont natten innan och smärtlindring hjälpte inte så jag fattade redan då att något var fel. Jag var tacksam för Göran var med mig hela tiden. Sen på kvällen på festen ringde jag sen akuten och skulle ringa tillbaka dagen efter, fick då tid hos gyn som gjorde UL och det konstaterades att livmodern var tom. Vilket på ett sätt var positivt för annars hade dom behövt skrapa vilket jag förstått inte är det mest behagliga. Jag sjukskrev mig en vecka från allt, dels för det gjorde så sjukt ont men jag fick även läkartid och var så ledsen så jag varken kunde eller ville jobba. 
Kunde prata med både chefen och min närmsta arbetsledare på festen och berätta vad jag trodde hände där och då och dom var så otroligt snälla och tröstande, samtidigt så kunde jag berätta att jag inte kunde jobba. 

Det är svårt för någon som inte fått missfall att förstå hur ledsen man faktiskt kan bli av ett. Och hur smärtsamt det är. Jag önskar nog inte ens min värsta fiende det. Men sen vet jag att alla reagerar olika, vissa märker inte ens av det. 
Men man ska aldrig dömma någon som är ledsen över det om man inte själv varit där. Även om jag visste att det var bra att det hände, antagligen var det ju något fel på fostret som annars kanske inte hade varit frisk om det föddes, men man skyller på sig själv. 

Jag är även tacksam att det hände för annars hade jag aldrig fått Ellie. Min fina lilla flicka! ♡ Men det första barnet var beräknat till den 2 augusti 2015. 

Nu råkade detta bli mycket längre och mer informerande än jag tänkt mig, men fick flyt. 

xoxo linda 
#1 - Eliiin

❤️